Fyrtioåtta timmar i helvetet
John W Reynolds
Ett av de mest intressanta fallen av återupplivning som nånsin kom till min kännedom är händelsen med George Lennox, en ökänd hästtjuv i grevskapet Jefferson. Han avtjänade sitt andra straff i fängelse. Sedgwicks grevskap hade sänt honom i fängelse för ett liknande brott – häststöld.
Under vintern 1887-1888 arbetade han i kolgruvorna. Platsen där han arbetade föreföll honom osäker och farlig. Han rapporterade detta till vakthavande officer, som gjorde en undersökning och sen bedömde att rummet var säkert. Därför beordrade han Lennox att återgå till arbetet. Fången lydde, men hade inte fortsatt med arbetet mer än en timme, då taket kollapsade och begravde honom helt och hållet. Han var kvar i detta tillstånd i gott och väl två timmar.
När man saknade honom vid middagen, organiserade man sökandet efter den saknade fången, och man fann honom under all bråten. Livet verkade ha flytt. Han bars upp, och fängelsedoktorn gjorde en undersökning och dödförklarade honom efter den. Hans kvarlevor bars till sjukhuset där man tvättade honom och klädde honom för gravsättningen. Fängelseprästen hade kommit för att förrätta de sista sorgliga förberedelserna inför begravningen. Ett par andra fångar blev av sjukvårdaren tillsagda att lyfta kroppen från plankorna och bära den tvärs över rummet och lägga den i kistan.
De lydde, och en av dem bar i huvudändan och den andre vid fötterna, och de var halvvägs genom rummet, när han vid huvudändan snubblade över en spottlåda, tappade balansen och tappade kroppen. Den döde mannens huvud slog i golvet, och till alla närvarandes stora förvåning hörde ett djupt stönande. Snart öppnades ögonen, och andra livstecken märktes också. Man skickade omedelbart efter läkaren, och när denne sen kom omkring trettio minuter senare, så hade den döde mannen bett om ett glas vatten och höll på att dricka när läkaren kom. Kistan togs undan omedelbart och användes senare till att begrava en annan fånge i. Hans begravningskläder tog man också av honom och i stället fick han på sig fångdräkten. När man sen undersökte honom, upptäckte man att hans ena ben var brutet på två ställen, och för övrigt hade han sår och blåmärken. Han var kvar på sjukhuset ungefär sex månader och fick sen börja arbeta igen.
Jag fick berättat för mig om hans märkliga upplevelse strax efter detta av en annan fånge. Driven av nyfikenhet längtade jag efter att bli bekant med Lennox för att höra honom berätta det hela med egna ord. Jag fick inget sådant tillfälle på flera månader, men till slut kom det. Själv hade jag flyttats från gruvan och fått som arbete att på ett av kontoren i fängelset framställa årsberättelser och rapporter. Ämnet om den här mannens återkomst till livet diskuterades en dag, när han råkade gå förbi dörren till kontoret och någon pekade ut honom för mig. Då dröjde det inte länge förrän jag gav honom en lapp i handen och bad honom komma dit där jag arbetade. Det gjorde han, och här blev jag ganska bekant med honom och fick höra den märkliga berättelsen från hans egna läppar. Han är en ung man, antagligen inte mer är trettio år gammal. Han var en förhärdad brottsling men hade fått en mycket god utbildning och var mycket begåvad.
Det mest fantastiska i hans berättelse var det som hände när han var död. Eftersom jag kunde stenografera, kunde jag anteckna allt han sa.
Han sa:”Jag hade en föraning hela förmiddagen att något hemskt skulle hända. Jag var därför så orolig att jag gick till gruvförmannen, herr Grason, och berättade hur jag kände det och bad honom komma och undersöka mitt ställe där jag grävde efter kol. Han kom och tycktes göra en noggrann undersökning och beordrade mig tillbaka sen och sa att det inte var någon fara, utan att jag var nog i olag bara. Jag gick tillbaka till arbetet och hade grävt vidare i omkring en timme, när det plötsligt blev alldeles mörkt. Sen verkade det som om en stor järndörr öppnade sig och jag passerade in genom den. Då kom tanken till mig att jag var död och hade kommit till en annan värld. Jag kunde inte se någon eller höra ljud av något slag. Av någon orsak jag inte kände till började jag dra mig undan från dörröppningen och hade färdats ett stycke när jag kom till stränderna av en bred flod. Det var varken mörkt eller ljust där. Det var ungefär så mycket ljus som under en natt upplyst med stjärnor. Jag hade inte varit lång stund på stranden av den här floden förrän jag kunde höra ljudet av åror i vattnet, och snart rodde en person i en båt fram till där jag stod.
Jag var alldeles stum. Han tittade på mig ett ögonblick och sa sen att han hade kommit för att hämta mig och sa åt mig att stiga i båten och ro över till andra sidan. Jag lydde. Inte ett ord sades. Jag ville så gärna fråga honom vem han var och var jag befann mig. Min tunga tycktes ha fastnat vid gommen. Jag kunde inte säga ett ord. Till slut kom vi till andra stranden. Jag steg ur båten och båtkarlen försvann ur sikte.
Fullständig text för: Fyrtioåtta timmar i helvetet
När jag var lämnad ensam visste jag inte vad jag skulle göra. Jag tittade framåt och såg två vägar som ledde genom en mörk dal. En av dessa var en bred väg och verkade ha varit mycket trafikerad. Den andra var en smal stig och ledde åt ett annat håll. Jag följde instinktivt den väl upptrampade vägen. Jag hade inte gått länge när det verkade bli ännu mörkare. Nu och då var det ett ljus som flammade upp långt borta, och på så sätt fick jag lite ljus i alla fall.
Så möttes jag av en varelse som är helt omöjlig för mig att beskriva. Jag kan bara ge en svag aning om hans hemska utseende. Han liknade en man lite grann men var mycket större än någon människa jag har sett. Han måste ha varit åtminstone tre meter hög. Han hade stora vingar på ryggen. Han var svart som kolet jag brukade utvinna, och han var fullständigt naken. Han hade ett spjut i handen, och skaftet på spjutet måste ha varit fyra, fem meter långt. Hans ögon brann som eldklot. Hans pärlvita tänder tycktes två, tre centimeter långa. Hans näsa, om man kan kalla det för en näsa, var väldigt stor, bred och platt. Hans hår var väldigt grovt, tungt och långt. Det hängde ner över hans kraftiga axlar. Hans röst lät mer som ett morrande lejon i en bur än något annat jag kan minnas.
Det var under en av de där ljusblixtarna som jag först såg honom. Jag darrade som ett asplöv vid synen. Han hade spjutet höjt som om han skulle slänga det rakt genom mig. Jag stannade plötsligt. Med den där hemska rösten som jag tycker mig höra fortfarande bad han mig följa honom. Han hade blivit sänd för att leda mig på min färd. Jag följde efter. Vad annat kunde jag göra?
Efter att han hade gått en sträcka tycktes ett stort berg resa sig framför oss. Den sida som var åt vårt håll tycktes som en lodrät vägg, alldeles som om berget hade huggits itu och ena delen hade tagits bort. På den här lodräta väggen kunde jag tydligt se dessa ord: ”Detta är helvetet.” Min vägvisare närmade sig den lodräta väggen och bankade högt tre gånger på väggen med spjutskaftet. En stor, tung dörr gav efter och öppnade sig, och vi passerade in. Sen leddes jag framåt längs det som verkade vara en tunnel genom det här berget.
Ganska länge färdades vi i detta totala mörker. Jag kunde höra de tunga fotstegen av min följeslagare och därför kunde jag följa honom.
Hela vägen fram kunde jag höra djupa stönanden som om någon höll på att dö. Lite längre fram blev stönandet starkare och jag kunde tydligt höra ropet ”vatten, vatten vatten!”. Så kom vi till ännu en port, och när jag gick genom den var det som miljoner röster långt borta, och alla ropade efter vatten, vatten.
Nu öppnade sig ännu en port när min vägvisare bankade, och jag fann att vi hade gått genom berget, och nu låg en bred slätt framför mig.
Här lämnade min vägvisare mig och gick tillbaka för att leda andra förlorade själar till samma mål. Jag var kvar ett tag på den öppna slätten, när en liknande gestalt som den första kom till mig, men i stället för ett spjut hade han ett jättelikt svärd.
Han kom för att berätta för mig om min framtida dom. Han talade med en röst som väckte skräck i min själ. ”Du är i helvetet, ” sa han. ”För dig är allt hopp borta. När du gick genom berget på vägen hit, hörde du stönanden och rop från de förlorade när de ropar efter vatten för att svalka sina uttorkade tungor. Längs den här gången är en dörr som leder till eldsjön. Den är snart ditt öde. Innan du förs till detta plågans ställe för att aldrig komma ut igen – för det finns inget hopp för dem som hamnar där – ska du få vara ett tag på den här öppna slätten, där alla de förlorade ska få se vad de kunde ha njutit av i stället för plågorna här.”
Och med detta lämnade han mig ensam. Om det var resultatet av den hemska skräcken jag hade gått genom, vet jag inte, men nu blev jag alldeles bedövad. En tung slöhet tog över hela min varelse. Min kraft vek från mig. Mina lemmar bar mig inte längre. Alldeles övermannad sjönk jag ihop i en hjälplös hög. Tröttheten tog över i mig. Halvt vaken och halvt sovande, tyckte jag att jag drömde. Högt ovanför och i fjärran såg jag den vackra staden som vi läser om i bibeln. Hur underbart vackra var inte dess murar av jaspis! Och längre bort i fjärran såg jag vidsträckta slätter täckta av vackra blommor.
Jag såg också livets flod och glashavet. Stora mängder av änglar passerade ut och in genom stadens portar sjungande så ljuvliga sånger. Bland människoskarorna såg jag min kära gamla mor, som hade dött några år tidigare av ett brustet hjärta för min ondskas skull. Hon såg mot mig, och jag tyckte hon vinkade mig till sig, men jag kunde inte röra mig. Det var som en jättetyngd som höll mig nere. Och så rörde sig en stilla vind som fläktade doften av de vackra blommorna åt mitt håll, och jag kunde nu tydligare än förut höra den ljuva melodin av änglaröster, och jag sa:”Å, om jag kunde få vara en av dem!”
När jag drack ur denna bägare av sällhet, slets den plötsligt från mina läppar. Jag väcktes från min slummer. Jag fördes tillbaka från de lyckliga drömmarnas land av en invånare i min mörka boning som sa att nu var det dags för mig att gå in i min framtid. Han uppmanade mig att följa honom. Jag gick tillbaka igen och kom på nytt in i den mörka gången och följde min vägvisare ett tag, tills vi kom till en dörr som öppnade sig i sidan av gången, och när jag kom fram där gick vi till slut genom ännu en dörr och där – såg jag eldsjön.
Alldeles framför mig kunde jag se, så långt ögat såg, den där verkliga sjön av eld och svavel. Stora vågor av eld rullade över varann, och jättelika vågor av flammande eld slog emot varandra och hoppa högt upp i luften som vågorna i havet under en våldsam storm. På krönet av vågorna kunde jag se människovarelser synas där uppe, men strax fördes de ned igen till de djupaste djupen av denna fruktansvärda, brinnande sjö. När de var på dessa hemska vågtoppar kunde man ibland höra deras förbannelser mot en rättvis Gud och deras hjärtskärande rop om vatten. Detta väldiga rike av eld genljöd om och om igen av klagoropen från de förlorade själarna.
Så vände jag blicken till dörren som jag nyss hade gått genom, och jag läste dessa hemska ord ”Detta är ditt öde, evigheten tar aldrig slut.” Sen kände jag plötsligt marken ge vika under mina fötter, och jag fann att jag sjönk ned i eldsjön, Jag överväldigades av en obeskrivlig törst efter vatten. Och när jag ropade efter vatten, öppnades mina ögon där i fängelsets sjukhus.
Jag har aldrig berättat om den här upplevelsen förut av rädsla för att fångvaktarna skulle få tag i det och tro att jag är galen och låsa in mig på psykavdelningen. Jag gick igenom allt det där, och jag är så övertygad som jag är att jag lever, att det finns en himmel och att det finns ett helvete, ett gammaldags helvete, som bibeln talar om det. Men en sak är klar. Dit ska jag aldrig mer komma.
Så snart jag öppnade mina ögon på sjukhuset och fann att jag levde och på jorden igen, så gav jag omedelbart mitt hjärta till Gud, och jag ska leva och dö som kristen. Och om den hemska anblicken av helvetet aldrig kan utplånas i mitt minne, så kan inte heller det vackra i himlen glömmas. Jag ska möta min kära gamla mor om ett tag. Att få sitta ner på stränderna av den där vackra floden, att vandra med änglarna över slätterna, genom dalarna och över kullarna som är täckta med väldoftande blommor, som i skönhet överträffar allt vad en dödlig kan föreställa sig, att lyssna på de frälstas sånger – allt det uppväger mer än nog svårigheterna i en kristens liv på jorden. Det spelar ingen roll att jag får försaka många njutningar och nöjen som jag höll på med förut. Jag har lämnat gemenskapen med de kriminella, och jag ska umgås med goda människor, när jag en gång är fri igen.”
Vi ger läsaren berättelsen precis så som vi fick den av Lennox. Må Gud välsigna denna upplevelse till att många förlorade själar vaknar!
Hur kan människor tvivla på att det finns ett bokstavligt, brinnande helvete? Vi har bibeln, Guds Ord, och uppenbarelser lika den, som Lennox upplevde, som talar om ett bokstavligt helvete. Män och kvinnor, stanna upp! Acceptera fakta! Ditt liv bokförs och spelas in. Gud vill frälsa dig och kommer att förlåta dig, när du är beredd att erkänna att du är en syndare. Enda vägen till frälsning är att bli renad från synden, genom att ta emot blodet från Jesus Kristus som offret för dina synder. När du tar emot denna förlåtelse från Gud, kommer han att ge dig frid och ro i själen. Du kan bli fri – fri i det här livet och än mer, fri att uppleva himlens sällhet i stället för verkligheten av inte bara fyrtioåtta timmar, men en evighet i helvetet.
Den rike mannen och Lasarus
(Lukas 16:19-31)
«Det var en rik man som gick klädd i purpur och fint linne och levde i fest och lyx varje dag. Men vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rikes bord. Hundarna kom till och med och slickade hans sår. Så dog den fattige, och han fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida.
Även den rike dog och blev begravd. I helvetet, där han plågades, lyfte han sin blick och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom. Då ropade han: Fader Abraham! Förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa sin fingertopp i vatten och svalka min tunga, för jag plågas i den här elden. Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, och Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst här, medan du får plåga. Och dessutom är det satt en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte ska kunna det, och inte heller kommer någon därifrån över till oss.
Mannen sade: Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till plågans plats. Men Abraham sade: De har Mose och profeterna. De ska lyssna till dem. Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig. Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, så låter de sig inte övertygas ens om någon uppstår från de döda."
Ytterligare bibelläsning: Uppenbarelseboken 21:7-8; Uppenbarelseboken 20:10, 12, 13; 2 Petrusbrevet 3:10-12